Från ikebana till Delft och åter
Ikebana är en gammal buddistisk form av blomsterdekoration som uppstod i Japan på 600-talet. Under medeltiden ”uppgraderades” traditionen att blomstergärda buddastatyer till en konstart. Denna konstart har levt vidare och har i dag utövare och sällskap spridda över världen.
Ikebana, raku och wabi sabi
Ikebanakonsten är sparsmakad, enkel och meditativ till sin natur och har kopplingar till bl a den japanska teceremonin och den keramiska rakukonsten där lugn och harmoni skall råda men där också tillfälligheternas spel sätter sin prägel på människors tillvaro. Med en ytterligare fördjupning av den buddistiska filosofin kring Ikebana- och rakukonsten hamnar man i tillvarons tre kännetecken och begreppet wabi sabi – varats föränderlighet, lidande och osjälviskhet. Wabi sabi-filosofin är i dag föremål för modern livsstil och tolkas bland annat med begrepp som ödmjukhet, visdom och villkorslös kärlek.
Delft och Ikebana – universella tankar
Jag har också kopplat ihop Ikebanakonsten med ”vaskonsten” i Delft under den period i första hälften av 1600-talet då ”tulpanfebern” skakade det holländska samhället. Tulpaner kostade förmögenheter och krävde specialformade vaser som framhävde varje enskild tulpan. Här skulle alltså den enskilda blomman framhävas på samma sätt som i Ikebana-konsten. Men det holländska skönhetsidealet hade i övrigt inte mycket gemensamt med det japanska skönhetsidealet – i barockens Holland var det ett ideal baserat på pengar, ekonomisk framgång och spekulation.
Samma form i olika klädedräkt. Samma tanke men helt olika uttryck. Estetik river babelstorn.
